Publicerad den Lämna en kommentar

Clownen på akutmottagningen

Overklighetsbubbla och derealisation

Smärtan när kroppen träffar marken efter att ha flugit i en vid båge över hindret medan hästen stannat på andra sidan och jag landar på vänster höft, som ett stycke dött kött; brännande och domnande.Och känslan efteråt, när jag fått hjälp att resa mig upp, och folk runtomkring mig resonerar och konstaterar att åtminstone inget verkar brutet, en overklighetsbubbla som breder ut sig och tycks sträcka sig flera mil bort. Derealisataion. Människor i och utanför paddocken ter sig som pappersfigurer i en annan atmosfär. Min egen röst som om den färdas genom en lång tunnel utan mottagare.Jag är en treåring som skakar och gömmer mig på toaletten och gråter medan jag försöker att ta mig ur min overklighetsbubbla. Den trygga vuxna personen som tydligen är jag ska ta hand om treåringen och köra henne till akutmottagningen där jag parkerar på en gräsmatta utanför akutintaget. 

Jag är autistisk och behöver tydlighet

Väl inne på akutmomttagningen får treåringen och den vuxna sällskap av clownen som beväpnar sig med humor mot allt som kan vara läskigt och framförallt inför mötet med okända människor i vars händer jag nu befinner mig. Jag spelar en roll på en scen, det är så det känns stundtals att vara jag. Men någonting har förändrats i mig sedan jag fck min autismdiagnos som vuxen för tre år sedan. Det har tagit tid, men mer och mer ser jag autismen inte bara som en del av mig för min egen del att känna till, utan som viktig information för andra människor i vissa situationer att ta del av. Där på läkarmottagningen finner jag mig mitt i alla mina spelade roller och min stundtals stilsäkra maskering och hör mig själv berätta att jag är autistisk och be om tydliga frågor eftersom jag i pressade situationer har svårt att berätta fritt och dessutom ibland missar att delge väsentlig information eftersom jag i stunden kan bli blockerad. Kanske ser jag något skymta förbi i den unga läkarens ansikte, en antydan till ett leende, när jag nämner min autism. Jag är inte säker det kanske är inbillning. Kanske beror det på att när jag väl får dessa ord ur min mun faller alla andra roller och bara jag finns kvar där i rummet, och kanske ser också han det. Att jag plötsligt är tydlig och klar.

Autism och maskering

De flesta vuxna människor använder sig nog i viss mån av masker, det är så vi navigerar i en föränderlig värld där vi ständigt utsätts för olika miljöer och sammanhang som kräver olika saker av oss.Det är dock inte den sortens mask jag pratar om i det här fallet, utan den maskering som många av oss autister har använt oss av för att dölja att vi är just autistiska och som vi kanske inte ens är medvetna om förrän vi i vuxen ålder diagnostiseras med autism och inser att det som har känts påklistrat och skavt i hela livet är just maskering.

Unmasking Autism

Kanske har jag författaren, Dr Devon Price, till boken jag läser för tillfället; “Unmasking Autism” att tacka för att jag plockade av mig masken där i undersökningsrummet. I boken som handlar om kraften som finns i att bejaka vår autism i stället för att maskera och prestera och försöka passa in på bekostnad av hur vi mår finns många bra tips på hur man kan öva sig själv på att ta av sig masken och helt enkelt låta sig vara som man är.Hur är det för dig, i vilka situationer maskerar du och hur blir det för dig då? Eller har du lärt dig att montera ner masken och mer och mer lärt dig att vara du, och i så fall hur har du gjort och blivit bemött av din omgivning? Skriv gärna en kommentar nedan och berätta 

Gillar du inlägget? Likea gärna eller skriv en liten kommentar, på så vis vet jag om jag ska göra fler liknande inlägg 💚

Följ omaskerads blogg på Facebook för uppdateringar om nya blogginlägg Omaskerad på Facebook

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.