Publicerad den Lämna en kommentar

Flickor och autism

Ensam utan att veta varför

Snön smälter så långsamt. Det är i mitten av mars och granarna som står täta i skogen bakom huset där min familj bor är fyllda av tung snö som rasar ner och landar med dova dunsar på marken när jag viker undan tunga grenar för att ta mig längre in i skogen. I handen håller jag en plastpåse från matlivset. I den ligger ett paket korv, korvbröd, ketchup och en ask tändstickor som jag precis har varit och köpt för mina födelsedagspengar. Jag tycker om skogen. Tystnaden och dofterna. Och jag tycker om att grilla korv. Gillar doften av eld och rök som blandar sig med skogsdofterna. Jag är ensam. Själv. Vad är skillnaden? Jag känner mig mer ensam i skolan bland de andra än när jag är helt själv utan att riktigt förstå varför, bara att det är så och att jag ofta går på toaletten på lektionerna och på rasterna och sitter där en stund för att få vara för mig själv och vila huvudet. Där sitter jag och lyssnar på suset från ventilationssystemet. Ställer mig på toalettstolen och lutar händerna mot väggen och ser ut genom det lilla fönstret mot skolgården och försvinner i dagdrömmar. Innan jag hinner fundera på hur jag ska få eld på grenarna och pinnarna jag samlat i en hög där i skogen, de är ju så fuktiga, blir jag avbruten. Mamma kommer springandes i skogen. Hon är upprörd. Kassörskan från matlivset har ringt hem till oss och skvallrat att jag har köpt tändstickor, inte trott på mig när hon frågat och jag sagt att det är mamma och pappa som bett mig att handla. Man får inte köpa tändstickor när man är åtta år gammal.

Impulsiv och konstig eller spontan och kreativ

Det finns många tillfällen under min barndom då jag både av mina föräldrar och av andra utanför familjen fått höra att det jag gjort varit konstigt, impulsivt och udda. Som vuxen och med perspektiv, förstår jag att saker som att vilja tapetsera hela sitt rum med tidningsartiklar eller att måla hela sin kropp med svart målarfärg kan ses som impulsivt och konstigt. Men andra ord för samma saker skulle kunna vara; målinriktad och kreativ.Jag visste någonstans redan som barn att jag var annorlunda, om inte för att jag kände det rent instinktivt inuti utan att kunna sätta ord på det, för att det som verkade helt logiskt för mig, så uppenbart sågs som impulsivt eller konstigt av min omgivning.För mig var det inte konstigt att jag tillsammans med två andra barn då vi målade ett loft svart och en tävling utlystes om vem som vågade måla på sig själv mest, bokstavligt talat tog tävlingen på allvar och målade mig själv helt svart, från topp till tå. Det var ju en tävling. Och jag vann. De andra två tjejerna såg bara konstigt på mig när jag tömt målarburken och stod alldeles svart framför dem medan de på sin höjd hade målat lite färg på ett ben eller en arm. Inte heller tyckte jag att det var konstigt att jag ville ha nya tapeter i mitt rum och bestämde mig för att sätta upp tidningspapper på väggarna. Redan då tyckte jag om det skrivna ordet, och vad passade väl då bättre än att tapetsera rummet med ord? Helt logiskt i min värld. I andras värld; konstigt och udda.Hur vi väljer att använda ord som beskriver samma beteende spelar roll för vår självkänsla. Inte minst för barns självkänsla. Bilden till det här inlägget tycker jag talar sitt tydliga språk. Jag hittade den på ett instagramkonto där den publicerades för att få folk att tänka kring hur de pratade om autistiska barn. 

Överstimulering tolkades som rebelliskt och utåtagerande beteende

Om tidningspapper som tapeter och svart målarfärg på kroppen är ganska harmlöst och inte ska ses som ett uttryck för att jag mådde dåligt, utan mer som kreativitet och målinriktat beteende, fanns det tillfällen då jag som barn utsatte mig för fara när jag av olika anledningar, vilket jag förstått först i vuxen ålder efter att ha fått autismdiagnos, var överstimulerad eller av andra anledningar inte mådde bra. Jag har alltid haft svårt att identifiera mina känslor och att tala om dem med andra eftersom jag ofta inte i stunden vet vad det är jag känner eller varför. Ett av de mer allvarliga exemplen är när jag som tolvåring, helt slut och överstimulerad, i ren frustration lämnar min familj på den badstrand vi befinner oss och simmar rakt över en sjö.Jag minns att känslorna och frustrationen inom mig var så stark att det kändes som om jag skulle explodera. Där och då hade jag behövt en trygg vuxen som förstod att jag var helt slut av intryck men att jag själv inte kunde kommunicera att jag behövde tröst, lugn och ro. Mitt beteende tolkades som rebelliskt och provocerande. Ingen såg eller förstod att jag var autistisk och att mitt utåtagerande sätt berodde på sensorisk överbelastning av olika slag och jag förstod själv inte vad det var jag kände eller upplevde.

Flickor, autism och kamouflageteorin

Det finns myter om autism och hur det yttrar sig. Stereotyper av barn som inte kommunicerar och är helt inneslutna i sig själva, inte kan eller vill ta ögonkontakt, inte kan uttrycka sig och är helt inneslutna i en bubbla och så vidare. Dessa barn finns naturligtvis också, men långt i från alla barns autism yttrar sig så tydligt. På åttio och nittiotalet då jag var barn och tonåring fanns det knappt någon kunskap alls om hur autism kunde yttra sig hos flickor. På den tiden fanns det till och med de som trodde att flickor inte kunde vara autistiska. Riktigt så illa är det inte i dag även om det fortfarande är svårt att upptäcka autism hos flickor.Varför är det så?En teori är den så kallade kamouflageteorin som utgår ifrån att flickor med autism i högre grad än pojkar härmar andras beteende. Att flickor, oavsett autism eller ej, anpassar sig och formar sig efter sin omgivning i högre grad än pojkar, bör sättas i ett större sammanhang, nämligen det av könsroller och samhällets olilka förväntingar på pojkar respektive flickor, men låt oss inte blanda in det mer än att bara kort nämna det som kontext. Enligt kamouflageteorin tenderar flickor i högre utsträckning vara snabbare på att be om ursäkt när de begår sociala misstag, något som ökar chansen att deras udda beteende slätas över. Återigen; bara för att nämna det; medvetet eller omedvetet ställs högre krav på flickors beteende och de lär sig tidigt genom social bestraffning att inte sticka ut. Med andra ord; flickor lär sig att härma sina jämnårigas beteenden för att bli accepterade vilket döljer deras svårigheter. Det här sociala anpassandet, kamouflerandet eller maskeringen, tar oerhört mycket energi, eftersom det inte kommer naturligt. Autisten behöver använda sina intellektuella förmågor för socialt sampsel, snarare än att socialiserandet mer går på autopilot som för ickeautistiska, vilket tar enorma mängder energi.

Anpassar sig i skolan- aggressionsutbrott hemma

Eftersom flickor tidigt lär sig att vara duktiga flickor kämpar de ofta för att hålla ihop i skolan. Att försöka vara som alla andra socialt sett tar energi, men också att processa alla sensoriska intryck. Skolmiljö är ofta både högljudd och full av diverse syn, hörsel och doftintryck. För en autist tar alla sorters intryck mycket energi att processa. Det är därför inte konstigt att en autist som har använt all sin energi under dagen för att hålla i hop, bryter i hop och får ilske och aggressionsutbrott hemma. Enligt forskaren Svenny Kopp som inriktat sig på autism hos flickor är den vanligaste orsaken till att föräldrar söker hjälp för sin dotter för autism just aggressionsutbrott hemma.

Självdestruktiv

I mitt fall fanns både aggressionsutbrott hemma och utåtagerande beteende i skolan, om än i mindre omfattning än hemma. Jag minns bland annat en gång då läraren hade högläsning av Bröderna Lejonhjärta och jag vägrade att sitta på stolen så som läraren ville, med ansiktet åt hennes håll utan i stället satt bakåtvänd. Jag blev utlyft sprattlandes på stolen och min skolbänk placerad i korridoren där jag fick sitta resten av lektionen ensam. Men framförallt minns jag mitt destruktiva beteende. Hur frustrationen vändes inåt mig själv snarare än utåt eftersom ingen fanns där för att fånga upp det. Jag började röka och dricka alkohol som elvaåring och liftade vid några tillfällen ensam från den lilla ort där jag bodde in till den större staden där jag vilsen spankulerade omkring i min egna lilla värld för att sedan ta bussen hem, eftersom pengarna inte räckte för att åka med bussen både fram och tillbaka. Men samtidigt; jag var en mycket duktig elev i skolan. De där små avvikelserna, som att bli satt i korridoren när jag inte kunde lyssna, eller när jag spenderader rasterna ensam en period nere vid sjön och i brist på cigaretter rökte vass, var det ingen i skolvärlden som såg eller brydde sig. Jag minns inte att någon lärare i grundskolan någonsin frågade hur jag mådde. Däremot minns jag väldigt tydligt ett tandläkarbesök där mamman till en av eleverna i min klass jobbade som tandläkare. Hon undersökte min mun och snörpte sedan på munnen när hon var klar och sa att röka och hålla på var minsann inget en flicka skulle hålla på med i min ålder. Och inte var det bra för tänderna heller. Likaså minns jag skolans städerska Lisbet som en gång mötte mig i trappan upp till skolan efter en rast som jag spenderat nere vid sjön, ensam, rökandes vass; hur hon snäste åt mig att det inte var konstigt att ingen ville vara med mig så som jag höll på, röka och allt och bara tolv år gammal. Så visst såg folk.

Se bakom masken och prestationen

Jag tänker mig att du som läser det här skulle kunna vara den där tandläkaren, städerskan eller kanske läraren som möter ett barn som inte verkar må bra; och jag hoppas att det är annorlunda i dag. För andra. Att tjejers psykiska ohälsa inte viftas bort eller förbises för att de är duktiga i skolan. Så här i efterhand antar jag att det hade varit det enda sättet för mig att faktiskt på riktigt visa att jag inte mådde bra, att sluta  prestera i skolan, eftersom alla andra försök misslyckades. Inte för att jag där och då medvetet gjorde något för att visa det. Snarare dolde jag nog det ganska bra och de uttryck som mitt dåliga måeende tog sig och sipprade ut, var nog genom små hål som aboslut inte gick att täta till med ren envishet och viljekraft i min maskering. Kanske hade någon reagerat då, om jag inte hade presterat. Om jag inte hade maskerat så mycket och dessutom inte varit duktig i skolan. Jag vet att det finns massor av högpresterande flickor och tjejer som maskerar häcken av sig rent ut sagt och klarar sig relativt bra i skolan och vars dåliga måeende  därför blir förbisett. Låt oss försöka att se bakom det högpresterande och se hela människan. 

Gillar du inlägget?

Hjälp mig att sprida en ökad kunskap om autism genom att dela inlägget i sociala medier.
Vill du stödja mitt arbete med att öka kunskap och acceptans för autism? Bjud mig på kaffe —> http://ko-fi.com/annapettersson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.