Publicerad den 2 kommentarer

Mer autistisk

Odiagnostiserad Autism

I boken “Unmasking Autism” skriver författaren Dr Devon Price om hur vanligt det är att människor, framförallt kvinnor, people of colour, trans och och ickebinära, går odiagnostiserade genom livet eftersom de inte passar in på den stereotypa bilden av hur en autist är. Dessa människor har genom hela sina liv, oftast helt omedvetet, maskerat vilka de är för att passa in som neurotypiska och inte sällan är det först i vuxen ålder, och ofta efter att de blivit utmattade, deprimerade eller drabbats av annan psykisk ohälsa, som dessa personer uppmärksammas av vården.

Min Autismdiagnos- både en lättnad och en sorg

Där sitter jag på ena sidan av ett stort ovalt bord mitt emot hela utredningsteamet som har gjort min neuropsykiatriska utredning. Jag är nervös. I åratal har jag levt med återkommande depressioner, utmattningar och ångest utan att förstå varför och de senaste åren har jag gått från sjukskrivning till sjukskrivning och jag tycks bara bli sämre. Orkar mindre och mindre. All energi går åt till att försöka orka med att jobba. Men det går inte längre. När läkaren som är ansvarig för utredningen tillslut efter att ha presenterat de olika delmomenten sammanfattar utredningen och säger att det inte finns några som helst tvivel om att jag är autistisk känns det som en utanförkroppenupplevelse. På ett sätt har jag hoppats på att utredningen ska visa något. Inte för att jag vill ha en diagnos, och innerst inne tror jag fortfarande att allt bara handlar om att jag är en lite dummare och latare person bara, men för att få en förklaring. När jag går därifrån är det med blandade känslor. Hur gör jag nu? Utåt sett är jag ju fortfarande en person som av alla andra uppfattas som neurotypisk. Jag har omedvetet jobbat på min mask i hela mitt liv. Ska jag plocka av mig masken nu och hur gör jag det? Kan jag ens göra det efter så många år? Eller ska jag bara ta min diagnos och stoppa den i byrålådan och fortsätta att jobba på att passa in? Men det går ju inte, jag blir ju sjuk då. Så där hamnar jag i ett mellanland och det tar faktiskt flera år för mig att smälta diagnosen eftersom autopiloten och min spelade version av neurotypisk sitter stenhårt i ryggmärgen. På ett sätt var det en lättnad att få en diagnos efter som det gav mig en förklaring till den där känslan jag alltid haft att jag är annorlunda utan att veta varför. Men på ett sätt var det också en sorg. Undan för undan i takt med att jag lärde mig om vad autism innebar, insåg jag att det här inte var något som jag skulle kunna kämpa eller prestera mig ur utan att jag behövde acceptera och anpassa mig efter den nya kunskapen om hur jag fungerar.

Unmasking autism

Så hur gör man då för att som författaren Dr Devon Price skriver “Unmask”, det vill säga; hur börjar man leva som den man är och inte som den man målat upp sig att vara för att passa in? Det här är komplicerat i min mening. Jag har hört många autister berätta om hur de fått höra av sin omgivning att de tycker att de har blivit mer autistiska sedan de fick sin autismdiagnos, och inte sällan påpekat i negativ bemärkelse. Det gör mig ledsen. För det säger ju egentligen allt om vad det handlar om; att det ses som problematiskt att vara autistisk. Jag har hört autister berätta om hur de har slutat att göra saker som de mår dåligt av, som tar för mycket energi, och i stället börjat fokusera på saker som ger dem energi. Autisterna har helt enkelt börjat att leva ett liv som passar bättre för dem, men följer då på ett tydligare sätt inte längre normen, och får därför höra att de verkar mer autistiska nu än innan diagnosen.

Mitt autistiska jag

Författaren till boken Unmasking Autism ger många råd och tips på hur man kan ta av sig masken och jag rekommenderar verkligen boken. Jag vill dock göra det lite mer konkret genom att bjuda på några exempel från mitt eget liv och hur jag gör för att plocka av mig masken och vara mer jag, vilket är ett mer autistiskt jag eftersom det ju passar mig bättre eftersom; newsflash: JAG ÄR AUTISTISK.

  • Jag har slutat att möta folks blickar i tid och otid på hundpromenader, på stan eller när jag går och handlar eller varhelst jag träffar folk som jag inte känner.
  • Jag köper färdigmat i mycket högre utsträckning än tidigare och ställer inte lika höga krav på mig själv om perfekt näringsintag.
  • Jag berättar för folk i olika situationer att jag är autistisk för att jag vill att de ska vara tydliga. Exempelvis hos tandläkare eller i andra vårdsituationer.
  • Jag tillåter mig själv vila och återhämtning i mycket högre utsträckning än tidigare.
  • Jag tackar nej till sociala tillställningar eller avstår att träffa andra när jag behöver återhämtning.
  • Jag har öronproppar eller brusreducerande hörlurar när jag behöver avskärma ljud
  • Jag spenderar hela dagar i sängen och lyssnar på ljudbok, eller något av mina andra intressen för att hämta energi utan att tänka att jag är lat eller dålig (det är fortfarande work in progress på den här punkten)
  • Jag tvingar inte mig själv att prestera och vara social i situationer där jag inte känner att jag orkar
  • Jag ber om tydlighet när jag behöver det utan att skämmas

Gillar du inlägget?

Dela gärna inlägget i sociala medier. Vill du stödja mig i mitt arbete med att öka kunskap och acceptans för autism, köp mig en kaffe här —–>http://ko-fi.com/annapettersson

Tack för att du läser!

2 reaktioner på “Mer autistisk

  1. Görnyttigt inlägg!
    Detta hade jag behövt läsa som nydiagnostiserad:) Fick diagnosen för ca 15 år sedan nu.

    1. Visst var det förvirrande? Tack för att du läser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.