Publicerad den Lämna en kommentar

Autistic Burnout

The jeans and the patch in the t-shirt itch. Hair feels electric. My whole being feels like a great itchy discomfort. The humming noise of the bus threatens to burst my eardrums. The air is so stuffy. All scents seem amplified. Damp wool, breaths, rubber, perfume. A wall that pushes me into a corner.

The memory of Friday’s disco goes on endless repeat in my head. The guy I’m in love with who chose another girl and tap danced right in front of my eyes. The lump in the throat. A funny feeling of having been cheated without understanding how and why. The music that rang in the ears and everyone talking around. The body that screamed escape but was forced to stay. How I pretended to be interested in terms like mini, midi and long skirt.

The memory is mixed with all the impressions from this morning. My family’s sounds and smells they give off just by existing. Sounds of sticky feet against plastic mats. Scent of eggs, hairspray and dads aftershave. The heat steam from a curling iron. I hate the feeling inside me, just wanting them all to disappear and leave me alone and in peace.

Once at school, I am greeted by a sea of ​​stares. They feel like laser beams. I have no shield. Even though it should be impossible, since there are so many voices, I still make out nuances, whispers, giggles. It’s like I have an extremely sharp camera in my head that insists on documenting every detail even though all I want to do is curl up in a little ball and scream. (Although that, to be honest, is an after-the-fact construction by the adult who writes this text.) Now and then I can’t think like that, I’m busy with all the impressions.

“You have a real Colgate smile”, Grandma says, “that will get you far.” So I smile. The body tenses like a shield. In the classroom; clearing of throats, sneezing, chairs being moved and people coughing and breathing loudly. Pencils scrape, erasers squeak. I look around. Don’t understand why no one reacts. All sounds are amplified. As if someone turned up the volume.

It’s an English test. I steel myself. Biting my cheek and doing my best to shut out all sounds. Squinting through bright fluorescent lights that make the eyes water and translate the Swedish words into English. The test is corrected there and then on the spot and I I score 100%.

The next day I can’t get out of bed. I feel sick. But I’m not sick. Not physically. No fever. No sore throat. It’s inside me. Like a chafing and an endless fatigue that makes me barely able to move. I just know that if everything doesn’t just go black and quiet soon, something inside is going to explode.

What I don’t understand then, is that everything already had exploded. Several times. All the time. That the explosion was inside me. An implosion. That the fatigue I experienced was a result of everything being too much for too long. That all impressions, demands and my constant attempt to fit in had itś price. That Colgate smile, as grandma called it, together with the unbroken facade made me periodically end up in autistic burnout not understanding why. No one understood. Since no one knew I was autistic.

But that’s how it is. When things are too much for too long, it doesn’t work anymore. Thatś the case for all people, autistic or allistic. But for autistic people, just existing in a neurotypical world is too much to begin with. Itś like you start off with minus fifty points in a game where everyone else starts at zero. Then add the extra layer of navigating and trying to perform with everyday life as well and you get the perfect formula for a burnout.

If you want to hear other autistics experiences of this you find it here where I first posted this text https://www.instagram.com/p/CiW8XH1M6J8/

Thank you for reading.

Publicerad den Lämna en kommentar

Autism and friendship

Friendship doesn ‘t always come the way society or norms want it to be. I made a video about that. I hope you like it.

https://www.instagram.com/reel/Ci-20Quj3yQ/?utm_source=ig_web_copy_link

Publicerad den 9 kommentarer

Autistic Burnout

Autistic Burnout

Alla intryck och jag saknar filter

När jag slår upp ögonen är det ljust i rummet. Solen flödar in genom springorna i persiennerna. Jag blundar för att stänga ute ljuset. Det är varmt och kvavt i rummet. Utifrån köket som ligger vägg i vägg med mitt rum hör jag skrapandet av en köksstol när pappa skjuter ut den, brödrosten som skjuter upp brödskivor, kaffebryggarens puttrande. Dunkande från hallen när mina småsystrars fötter snabbt springer fram och tillbaka från sina rum och ut till köket. Skrik från en eller båda av dem och mammas upprörda röst inifrån sovrummet ackompanjerad av pappas mörka stämma utifrån köket när han frågar vad som pågår. Katten Pelle krafsar på min dörr och vill ut, hans klor ger i från sig ett otäckt ljud när de river mot träet. Jeansen skaver mot min hud och lappen i t-shirten kliar och sticker. Håret känns elektriskt och obehagligt. Minnet av fredagens hemmadisco hos Marina rör runt i mitt huvud som en repris på ett dåligt teveprogram som hakat upp sig. Olika varianter av Date parfym och Proffs hårspray från de andra tjejerna på hemmadiscot tycks fortfarande sitta kvar i mina kläder som jag hade på festen och som nu ligger slängda över en stol i mitt rum. Jag försöker tvinga bort reprisen som går om och om igen i min hjärna av hur killen jag är kär i, mitt framför ögonen på mig på festen, väljer en annan tjej. Hur han dansar tryckare med den den andra Anna medan jag, med en klump i halsen och med en lustig känsla av att ha blivit lurad, sitter bara en meter i från och ser på med den höga musiken ringandes i öronen. Medan jag gör mig i ordning där på morgonen spelar upp om och om igen för mitt inre av hur jag ändå försökte vara glad alla de timmar festen varade och dansade tryckare med både den ena och den andra killen fastän deras doft och kläder fick mig att må illa. Mamma och pappas och mina systrars ljud på morgonen; klibbande fötter mot plastmattan, gnäll och skrik om kläder och frukost som inte vill ätas och alla dofter från deras morgonbestyr, ägg, tandkräm, aftershave, hårspray, värmeångan från ett strykhjärn som drar sköljmedlet ur varje tygfiber, allt går rakt in i mig som om jag är helt filterlös. Jag lämnar huset och ser på håll busshållplatsen där det redan står en klunga sjuor, åttor och nior och väntar på bussen som ska ta dem till högstadiet. Mitt hjärta slår hårt när jag närmar mig dem. Väl framme ställer jag mig för mig själv. Men deras röster och framförallt deras blickar bränner som laserstrålar rakt in i mig. Jag tar in varje detalj. Någon har lite tandkräm kvar i mungipan. Några hårstrån har letat sig ur en vattenkammad sidbena. Niclas har fått tre finnar på sin näsa.Mikaela har lockat sitt hår och Jennies lugg är hårt sprayad och hon har lite gult ögonkladd kvar i ena ögat. Jag kan se varenda liten nyans i deras ansikten. Och sedan, bussens ljud när den pysande släpper in mig och jag stiger på och tar plats. Varmt och unket och där allas individuella dofter blandas till ett svart moln som lägger sig omkring mig. Alla röster, jag kan urskilja varje nyans och föränding i tonläge och jag hör Petra säga något om mig. Hon sitter med de andra tjejerna som stigit på vid samma hållplats som mig. Jag sitter själv längre fram och är som en levande kamera och diktafon samtidigt; tar in vartenda syn och hörselintryck. I skolan möter en vägg av ansikten mig. Fler dofter och ljud .Skrapande och smällande när skåp låses upp och stängs. Målbrottsrop ekar mot betong. I klassrummet harklingar, nysningar, stolar som flyttas och folk som hostar och andas högt. Pennan raspar pappret när eleven bredvid mig skriver och suddgummit gnisslar när hon suddar ur och börjar skriva igen. Det är engelskaprov och jag försöker stänga ute allt och alla och koncentrera mig på att översätta de svenska orden till engelska. Provet rättas där och då på plats och jag har bara ett fel. På lunchrasten i matsalen blandas matoset med myllret av ansikten, svett från tonårskroppar , skramlande tallrikar och bestick och skrapande stolar. Någon tappar en tallrik på golvet och hela matsalen applåderar.

Ingen energi kvar

Nästa dag är jag hemma från skolan. Jag säger till mamma och pappa att jag känner mig sjuk. Men jag är inte sjuk. Är varken förkyld, har feber, ont i halsen eller har maginfluensa. Men jag kan inte gå till skolan. Jag orkar inte. Det finns ingen energi kvar. Jag är hemma några dagar och sedan orkar jag gå till skolan igen. Jag minns det där väldigt tydligt. Det var som om all min energi tog slut, både fysiskt och psykiskt, och jag orkade helt enkelt inte. Bokstavligen. Det gick inte. Antingen var jag hemma och sa till mina föräldrar att jag kände mig sjuk, eller så skolkade jag från vissa lektioner och bara drev omkring för mig själv. Tröttheten var så fysisk och det kändes som att lyfta pennan och skriva något var som att bestiga ett berg. Som om pennan plötsligt vägde ett ton och ansträngningen att forma bokstäver eller siffror var likställt med att springa ett marathon.

Duktig i skolan men ojämn

På utvecklingssamtalen på högstadiet säger lärarna precis som de sa i grundskolan, att jag är mycket duktig i skolan, men ojämn. Jag fortsätter att periodvis prestera på topp för att i perioder inte orka något och vara hemma och låtsas vara sjuk eller skolka. Trots det får jag höga betyg eftersom lärarna ser vad jag kan när jag har mina bra perioder. De säger; “Du kan när du vill.” Som om det är ett val för mig att vara ojämn. Som om jag medvetet presterar på topp för att sedan skita i det. Det var inte så. Men till och med jag började tänka så om mig själv och där formades förmodligen något som jag än i dag bär med mig; att jag borde orka och kunna bara jag vill. En inställning som kan vara väldigt bra att ha, men som för mig har resulterat i utmattningsdepression efter utmattningsdepression eftersom jag hela tiden pressat mig själv och tänkt att jag bara är lat och att jag kan om jag vill. Mer korrekt hade varit: Jag kan om jag får rätt förutsättningar och om jag inte är utmattad. Vad jag och ingen annan förstår där och då och som jag inte ska komma att förstå förrän jag fått min autismdiagnos i vuxen ålder, är att jag förmodligen vid upprepade tillfällen upplevde vad som kallas för Autistic Burnout. Jag hittar inget bra ord på svenska och använder därför det engelska uttrycket.

Autistic Burnout

Autistic Burnout innebär en intensiv fysisk, psykisk eller känslomässig utmattning som många autister upplever då och då. För de flesta av oss autister uppstår det här tillståndet efter att ha tillbringat för mycket tid i en miljö som inte är anpassad för oss, det vill säga i en värld utformad av och för neurotypiska personer, det vill säga personer utan autism. När stressen och kraven blir så höga att vi inte längre klarar av att använda våra strategier för att anpassa oss kan vi drabbas av Autistic Burnout. Eller enklare uttryck; när autistens bägare för intryck av olika slag är full går det inte längre. För mig innebar det att alla sensoriska intryck som jag dagligen tog in eftersom jag saknade filter, syn, doft, hörsel, känsel både hemma och i skolan helt enkelt blev för mycket. Varken min hemmiljö eller skolmiljö var anpassad för min autistiska hjärna men eftersom varken jag eller någon annan visste att jag var autistisk såg man det som att jag var bångstyrig, tjurig och konstig, eftersom jag ju bevisligen kunde prestera “när jag ville” som lärarna sa.

Ojämnheten följde med in i vuxen och arbetslivet

De här perioderna av extrem mental, fysisk och känslomässig utmattning har följt mig i hela mitt liv. I arbetslivet tog det sig uttryck att jag ofta till en början presterade väldigt bra på alla mina jobb, för att efter ett tag trilla ner i dessa trötthetshål titt som tätt vilket inte sällan resulterade i att jag helt enkelt sa upp mig från mina jobb eftersom min slutsats var att jobbet helt enkelt inte passade mig. Och det gjorde de kanske inte heller, åtminstone inte utan anpassning. Förskolelärare, kriminalvårdare, telefonförsäljare, butiksbiträde, turistinformatör, restaurangbiträde, aupair, eller undersköterska med alla de sociala interaktioner och stimuli som dessa yrken innebar och som jag inte kunde sortera, gjorde att mina sinnen ständigt översvämmades. För att klara av att ständigt befinna mig bland människor maskerade jag vilket tog mängder energi. Det vill säga jag visste ju inget annat än att försöka anstränga mig för att socialisera mig och orka med all mänsklig interaktion. Jag trodde att alla hade lika jobbigt som jag med att ta mig igenom en dag tillsammans med andra människor, och alla ljud, ljus, dofter osv.

Jobbiga situationer och utmattningsdepression

Ett resultat av den här ojämnheten är att jag försatte mig i väldigt jobbiga situationer titt som tätt eftersom jag från en dag till en annan plötsligt stod utan jobb för att jag i en period av Autistic Burnout helt enkelt sagt upp mig från mitt jobb eftersom jag tänkte att det nog var jobbet i sig som inte funkade för mig, vilket jag ju såklart också hade rätt i, men som inte var kärnan i problemet. När jag hade kravlat mig upp ur det där hålet som jag numer förstår var Autistic Burnot, fick jag ta nya tag och hitta ett nytt jobb. Och så fortsatte det. Under de år jag var fast anställd i kommunen som undersköterska under över tio års tid navigerade jag genom att ha ett högt antal sjukdagar som sedemera utvecklades till perioder av sjukskrivning för utmattningsdepression. De korta perioder av återhämtning då jag upplevde Autistic Burnout som jag fick innan jag åter pressade mig in i en miljö som inte fungerade för mig var naturligtvis inte tillräckligt och utmattningsdepressionerna avlöste varandra under de dryga tolv år jag arbetade som undersköterska tills en psykolog på en vårdcentral äntligen såg mig och förelsog en npf-utredning.

Autistic Burnout, depression och utmattningssyndrom

Autistic Burnout och depression och eller utmattningssyndrom existerar ofta samtidigt hos autister och det ena utesluter inte det andra. Men medan Autistic Burnout mer är en tillfällig och enligt min erfarenhet mer kortvarig respons på en överväldigande miljö och som autisten kan navigera kring genom några några dagars/veckors återhämtning, är depression eller utmattningsdepression av mer allvarlig och långvarig art och som man kan behöva medicin och terapi för att komma till rätta med. Länge trodde jag, eftersom jag har ett långdraget utmattningssyndrom, som i mina papper från företagshälsovården beskrivs som kroniskt, att de här svackorna jag upplevde och fortfarande upplever emellanåt var bakslag i min utmattning. Tills jag läste om Autistic Burnout och insåg att jag har haft dessa dippar i hela mitt liv. Jag kan nu bättre särskilja vad som är vad även om tillstånden som sagt påminner om varandra och inte sällan förekommer “bredvid” varandra.

Autistic Burnout för mig

Världen är anpassad efter neurotypiska. Hur mycket jag än försöker att anpassa för min egen del kan jag inte alltid komma i från att jag blir utsatt för diverse stimuli i olika miljöer som ibland gör att det blir för mycket för min hjärna och resultatet blir då emellanåt Autistic Burnout. Eftersom jag sedan flera år tillbaka också som ett resultat av att ha kämpat på och utsatt min hjärna för extremt mycket stress och press i tron om att jag var neurotypisk, lider jag tyvärr också av utmattningssyndrom och recividerande depressioner. Det gör att det ibland kan vara lite svårt att veta vad som är vad, och ibland går de olika tillstånden in i varandra. Men i min värld är Autistic Burnout av mer kortvarig art. Den kommer plötsligt och inte alltid direkt efter att det att jag blivit överbelastad, utan ibland med några dagars fördröjning. Innan jag lärde mig att det är så tyckte jag att dessa dippar kom från ingenstans och jag kunde inte se mönstret. Jag har ibland fortfarande lite svårt med det men tycker att jag blir bättre och bättre på att kunna blicka bakåt och oftast förstår jag då varför jag upplever en dipp när jag gör det. Jag har en syster som hjälper mig att förstå den samlade bilden, något som jag som autist har lite svårare för och i stället är väldigt mycket i nuet på gott och ont. Hon hjälper mig ofta med att förstå omständigheterna till varför jag just den här gången hamnat i en dipp, men också att acceptera att just nu är det såhär och då är det vila och noll krav som gäller tills det vänder.

Återhämtning och acceptans

När jag hamnar i Autistic Burnout är det bara vila och återhämtning som hjälper. Att helt och hållet släppa på stress, press och krav. Då är jag ofta mig själv på några dagar igen om jag inte pressar på och försöker trots att jag inte orkar. Ofta blir ännu mer ljudkänslig än i vanliga fall när jag befinner mig i Autistic Burnout och jag behöver då skärma av med inte sällan både öronproppar och brusreducerande hörlurar. Jag orkar inte prata i telefon eller träffa någon och under dessa dagar tillåter jag hemmet att förfalla, åtminstone släpper jag på det som inte är absolut nödvändigt. Jag vilar eller sover och lagar inte mat utan köper hämtmat eller om jag orkar färdigmat i affären. Ett bra tips är att ha förberett för sådana här tillfällen genom att bunkra upp med mat i ett speciellt fack i frysen. En viktig sak för mig som jag fortfarande jobbar med är hur jag tänker om mig själv dessa dagar. Länge har jag slagit på mig själv verbalt och tänkt “jaha, nu är jag här igen” “jag klarar ju ingenting” osv. För faktum är att trots att jag har fått en diagnos och på ett intellektuellt plan förstår varför det blir så här för mig då och då så har jag känslomässigt svårt att acceptera det. Jag försöker ständigt kalkylera mitt liv och försöker att bromsa och begränsa vissa saker för att inte hamna i dessa perioder, men det är svårt. Någonstans landar jag mer och mer i att det kanske får vara så. Någon form av acceptans.

Allmänna tecken på Autistic Burnout

  • Förlust av kognitiv och exekutiv funktion, minnessvårigheter och svårare än vanligt att kommunicera
  • Ökad känslighet för sensoriska intryck så som ljud, känsel, smak, lukt och synintryck
  • Känslig för krav och måsten
  • Irritation och håglöshet
  • Svårare än vanligt för förändringar av olika slag
  • Svårare än vanligt för social kontakt
  • Utmattning, såväl fysisk som psykisk
  • Ökad förekomst av meltdowns och eller shutdowns

Förebygga Autistic Burnout

Det bästa sättet för min del att förebygga Autistic Burnout har varit och är självkännedom och ökad kunskap om vad autism innebär och hur det påverkar mig. Det har tagit tid att förstå och acceptera och jag lär mig fortfarande. Övriga sätt att förebygga Autistic Burnout kan vara:

Gillar du inlägget?

Hjälp mig gärna att sprida kunskap om autism genom att dela med dig av inlägget på sociala medier. Vill du stödja mig i mitt jobb med att öka kunskapen och acceptansen för autism och bjuda mig på en kaffe? Klicka här i så fall –> ko-fi.com/annapettersson

Tack för att du läser!