Publicerad den 2 kommentarer

Hur jag fick min autismdiagnos

IF YOU WANT TO READ THIS IN ENGLISH YOU FIND IT HERE https://www.instagram.com/p/Chy6zsMst2L/

Ett halvt liv med depresion och utbrändhet

Det var min psykolog som föreslog att jag kunde ha en neuropsykiatrisk diagnos. Hon var KBT-psykolog och jag gick i terapi för svår utbrändhet och depression. På den tiden jobbade jag inom vården och kämpade för att orka jobba de 50 % jag hade kommit ner till från mina 100 %  tjänst på grund av utbrändhet. Jag hade min första svåra utbrändhet och depression när jag var 25. Sedan dess har jag träffat många psykologer, terapeuter, läkare och psykiatriker. Ingen förstod varför jag alltid hamnade  i en ny depression eller utbrändhet. Min ångest blev bara värre och även om både medicinering och att gå till psykolog hjälpte till en viss nivå så förhindrade det aldrig återfallen.Jag har alltid ställt höga krav på mig själv och alltid strävat efter att bli bättre i allt. Jag har jobbat så hårt med mig själv genom åren. Provat allt från dieter till olika terapier, motionsformer olika former av medicinering, terapier etc. Jag har lärt mig mycket. Men hur mycket jag än lärde mig blev jag ändå alltid deprimerad och utbränd. När psykologen föreslog en utredning för autism och ADHD var jag så allvarligt deprimerad och utbränd att jag inte hade någon energi kvar att leva. Jag hade gett upp. Jag hade gått i KBT-terapi tidigare och alltid gjort de uppgifter jag fick i terapin. Men den här gången var jag bara tom. Jag hade ingen energi och jag minns att jag tänkte. “Om det här är vad mitt liv ska bestå av orkar jag inte längre. Genom åren hade jag gått igenom två utredningar som screenade för allt inom DSM förutom neuropsykiatriska störningar (eftersom jag gått på universitetet och fått höga betyg sa psykiatern som höll i den senaste utredningen att det inte var speciellt troligt och ingen sådan undersökning gjordes) utan resultat. Jag var nog bara en väldigt känslig person och sårbar för depression och ångest.Men nu tyckte alltså psykolog en jag gick hos att jag visade tecken på npf. Eftersom jag varit sjuk i många år prioriterades min utredning och jag behövde inte stå i kö. Jag var då 40 år och hade varit sjuk till och från nästan tjugo år. Långsamt under processen började jag titta under min mask. Jag kom ihåg saker från min barndom som har varit gömda under den masken. När psykiatrikern som ansvarade för utredningen sa att det inte rådde några tvivel om att jag var autistisk frös jag till is.  Jag minns att jag bara inte kunde hantera alla känslor som kom med vetskapen om att jag gått i ett halvt liv med autism utan att någon någonsin lyft möjligheten.

Autismdiagnos- nytt sätt att leva

Det visade sig att min kamp för att bli bättre, göra bättre och prestera bättre genom mitt liv faktiskt hade gjort saker värre för mig. Det var så konstigt att inse eftersom jag hela mitt liv  trott att jag aldrig gjorde tillräckligt, att jag var lat och att alla andra försökte och gjorde så mycket bättre. Nu sa ett helt expertteam på autism att jag var tvungen att sänka förväntningarna på mig själv och att jag hade en funktionsnedsättning som gjorde att jag hade mycket mindre energi till att börja med och behövde mycket vila och att göra saker annorlunda för att spara energi.Föreställ dig att gå genom livet och tro att du är någon du inte är. Det kan låta dramatiskt, men det är så det är. Från tidig ålder har jag stoppat undan mitt autistiska jag och försökt vara som alla andra. Jag har gått  genom livet och dolt mina preferenser och behov, försökt vara som alla andra tills jag faktiskt inte hade någon aning om att det var vad jag gjorde. Och genom att göra så förlorade jag mig själv.Och där var jag. 40 år gammal. Hela min identitet uppbyggd på att försöka fungera som alla andra. Nu sa de att jag måste leva livet mer enligt mina villkor. En lång tid efter diagnosen var jag i chock. Sen arg. Ledsen. Små glimtar av någon jag brukade vara som liten visade sig då och då. Men för det mesta fanns det ingenting där. När jag sakta började leta bakom år av maskering fanns ingen där inunder till att börja med. Jag kände mig bara tom. Det tog mig några år att gå igenom dessa känslor och jag kämpar fortfarande med vem jag är. Jag har levt hela mitt liv som den maskerade versionen av mig själv. Att långsamt dra av masken och minnas det lilla barnet bako är smärtsamt och förvirrande.

Hur fick du din autismdiagnos?

Skriv gärna en kommentar och berätta hur det var för dig. Tack för att du läser.  

Publicerad den 1 kommentar

Autism – my life on stage

If you want to read this in english, visit my page on Instagram; https://www.instagram.com/p/Cg_lXkgsUqN/

Inte kunde väl jag- kamelonten ha autism?

När min psykolog sa att hon såg tecken som kunde tyda på autism skrattade jag. Jag kände inte igen mig i den stereotypa bilden av en autistisk person som har svårt med socialt umgänge. Jag? Knappast. Placera mig i vilken grupp människor som helst och jag anpassar mig som en kameleont var vad jag trodde på den tiden eftersom det var en färdighet jag brukade ha i många år tills jag blev utmattad och deprimerad och inte längre orkade. Jag trodde att det bara var en tidsfråga innan jag återigen skulle bli mitt gamla jag igen, kamelonen. Där och då insåg jag ännu inte att jag metaforiskt precis satt med en nyckel i handen. Lyckligtvis förstod min psykolog det.

Mästarinna på att spegla andra människor

Jag har alltid kommit överens med alla människor och kunde lätt umgås i olika grupper och anpassa mig till olika sociala omständigheter på ett kick. Jag har aldrig tillhört någon speciell grupp och alltid rört mig genom olika sociala tillhörigheter. Ena dagen öl på en lesbisk bar och politiska samtal med folk på vänsterkanten, och nästa dag förfest med förnäma borgerliga människor. Jag hade inga fördomar och flöt omkring i olika sociala sammanhang som att en artist gick från en scen till en annan. En mästarinna på att spegla andra människor.

Mängder av yrken och flertalet studier men aldrig vetat vad jag velat

I skolan, i fotbollslaget, som reseledare, förskollärare, kriminalvårdare, undersköterska, säljare, servitris, hälsocoach, informatör. Studier inom turism, miljöfrågor, folkhälsa, media, juridik; you name it. Genom åren har jag haft så många yrken att det är svårt att räkna upp alla. Fast jag har aldrig vetat vad jag vill jobba med, eller “vad jag vill göra med mitt liv”. Men jag har alltid, oavsett vilken “scen” jag varit på, vetat hur jag ska spela min roll. Jag har varit gäst på så många områden i livet. En besökare som presterar bra ett tag, för att sedan ta mig vidare till en annan scen. Som en fjäril. Men till skillnad från fjärilen som suger nektar och energi från blommorna, rann energin ur mig i samma takt som jag fladdrade från scen till scen tills min energi, jag likt fjärilens korta livstid, ebbade ut och dog.

Energin tog slut

Jag stannade sällan om någonsin upp och frågade vart jag skulle eller vad jag ville. Alldeles för upptagen med att navigera och passa in. Stannade aldrig länge på samma ställe. Jag trodde att det handlade om jag var uttråkad. Kanske sant till viss del. Men jag vet nu att en stor del av min flyktighet var att jag bara kunde spela en viss roll en liten stund. Sedan var jag tvungen att ta mig vidare ftersom orken tog slut. Jag fortsatte så här tills min energy örjade svikta vid tjugofem års ålder när jag inte längre kunde hålla det höga tempot. Jag kraschade för första gången. Efter det skulle jag ändå fortsätta att uppträda, om än på färre scener och sammanhang i flera år till. Tills jag sakta bleknade ännu mer och inget fanns kvar av mig. Då hade jag inte längre energin att spela någon roll alls. Jag var ett spöke som försökte ta mig igenom vardagen. Jag ville ingenting och orkade ingenting.

Återvände till alla scener i minnet efter autismdiagnosen

Psykologens misstanke om autism resulterade i utredning och under flera år befann jag mig igen på alla dessa scener efter att ha fått min diagnos. Till minnet av alla olika roller jag hade spelat. Den här gången naken. Utan mask och med insikten att de roller jag tagit hade dolt vem jag verkligen var. Det är förstås inte helt sant. Visst hade det funnits glimtar av mig och vem jag är här och där. Men aldrig särskilt länge. Omedvetet har jag alltid klivit in på nästa scen, och nästa, och nästa. Jag visste inget annat sätt.

Identitetskris

Nu. Några år efter diagnos och någon form av identitetskris bakom mig presterar jag inte på samma sätt längre. Inte bara för att jag fick reda på att jag är autist. Även om jag skulle vilja så orkar jag inte längre. Det som började i mellanstadiet med att jag insåg att det var något med mig som inte var okej och som behövde täckas över, något som sedan dess har validerats och förstärkts på olika sätt genom åren och som gjort mig till en kameleont, är nu mer ofta synligt igen.

Där är jag

Det är jag. Personen som gjorde mina kamrater obekväma ibland förr i tiden. Som sa och gjorde konstiga saker. Den som helst spenderade sin tid ensam eller tillsammans med någon annan lustigkurre som gick genom livet med humor och konstiga upptåg och inte brydde sig om vad andra tyckte. En person som ofta saknar energi att le och småprata och därför ibland kan upplevas som oförskämd eller osocial. En person som är direkt, knäpp och kan tyckas ha så mycket energi ena stunden och i nästa stund ingen alls. Som är antingen av eller på. En person som kan leverera punchlines och få dig att skratta utan att inse själv att det jag sa var kul eftersom jag bara var direkt och ärlig eller tolkade något du sa bokstavligt. En person som i ett samtal kanske säger raka saker bara för att jag är nervös eller saknar energi att filtrera vad jag tycker från det jag säger. Det är inte så att jag inte respekterar dig eller vill vara annorlunda än du,. Jag är bara jag.

En liten disclaimer om att vara “direkt”

Med detta sagt vill jag dock säga att jag inte är ett fan av personer som säger sin mening i allt och hävdar att de bara är ärliga. Jag har lärt mig vad man säger och inte säger och har bra koll på sådant och förstår i vilka situationer det inte är läge att vara ärlig. Jag skulle nog till och med drista mig till att säga att alla år av rollspelande har gjort mig extremt diplomatisk. När jag menar att jag är direkt är det ofta mer att jag tolkar saker ordagrannt och min mun hinner ibland före hjärnan med tolkningen. Men som sagt, jag häver inte ur mig så kallade åsikter och kallar dem för ärlighet. Det är bara otrevligt i min mening.

Publicerad den 9 kommentarer

Autistic Burnout

Autistic Burnout

Alla intryck och jag saknar filter

När jag slår upp ögonen är det ljust i rummet. Solen flödar in genom springorna i persiennerna. Jag blundar för att stänga ute ljuset. Det är varmt och kvavt i rummet. Utifrån köket som ligger vägg i vägg med mitt rum hör jag skrapandet av en köksstol när pappa skjuter ut den, brödrosten som skjuter upp brödskivor, kaffebryggarens puttrande. Dunkande från hallen när mina småsystrars fötter snabbt springer fram och tillbaka från sina rum och ut till köket. Skrik från en eller båda av dem och mammas upprörda röst inifrån sovrummet ackompanjerad av pappas mörka stämma utifrån köket när han frågar vad som pågår. Katten Pelle krafsar på min dörr och vill ut, hans klor ger i från sig ett otäckt ljud när de river mot träet. Jeansen skaver mot min hud och lappen i t-shirten kliar och sticker. Håret känns elektriskt och obehagligt. Minnet av fredagens hemmadisco hos Marina rör runt i mitt huvud som en repris på ett dåligt teveprogram som hakat upp sig. Olika varianter av Date parfym och Proffs hårspray från de andra tjejerna på hemmadiscot tycks fortfarande sitta kvar i mina kläder som jag hade på festen och som nu ligger slängda över en stol i mitt rum. Jag försöker tvinga bort reprisen som går om och om igen i min hjärna av hur killen jag är kär i, mitt framför ögonen på mig på festen, väljer en annan tjej. Hur han dansar tryckare med den den andra Anna medan jag, med en klump i halsen och med en lustig känsla av att ha blivit lurad, sitter bara en meter i från och ser på med den höga musiken ringandes i öronen. Medan jag gör mig i ordning där på morgonen spelar upp om och om igen för mitt inre av hur jag ändå försökte vara glad alla de timmar festen varade och dansade tryckare med både den ena och den andra killen fastän deras doft och kläder fick mig att må illa. Mamma och pappas och mina systrars ljud på morgonen; klibbande fötter mot plastmattan, gnäll och skrik om kläder och frukost som inte vill ätas och alla dofter från deras morgonbestyr, ägg, tandkräm, aftershave, hårspray, värmeångan från ett strykhjärn som drar sköljmedlet ur varje tygfiber, allt går rakt in i mig som om jag är helt filterlös. Jag lämnar huset och ser på håll busshållplatsen där det redan står en klunga sjuor, åttor och nior och väntar på bussen som ska ta dem till högstadiet. Mitt hjärta slår hårt när jag närmar mig dem. Väl framme ställer jag mig för mig själv. Men deras röster och framförallt deras blickar bränner som laserstrålar rakt in i mig. Jag tar in varje detalj. Någon har lite tandkräm kvar i mungipan. Några hårstrån har letat sig ur en vattenkammad sidbena. Niclas har fått tre finnar på sin näsa.Mikaela har lockat sitt hår och Jennies lugg är hårt sprayad och hon har lite gult ögonkladd kvar i ena ögat. Jag kan se varenda liten nyans i deras ansikten. Och sedan, bussens ljud när den pysande släpper in mig och jag stiger på och tar plats. Varmt och unket och där allas individuella dofter blandas till ett svart moln som lägger sig omkring mig. Alla röster, jag kan urskilja varje nyans och föränding i tonläge och jag hör Petra säga något om mig. Hon sitter med de andra tjejerna som stigit på vid samma hållplats som mig. Jag sitter själv längre fram och är som en levande kamera och diktafon samtidigt; tar in vartenda syn och hörselintryck. I skolan möter en vägg av ansikten mig. Fler dofter och ljud .Skrapande och smällande när skåp låses upp och stängs. Målbrottsrop ekar mot betong. I klassrummet harklingar, nysningar, stolar som flyttas och folk som hostar och andas högt. Pennan raspar pappret när eleven bredvid mig skriver och suddgummit gnisslar när hon suddar ur och börjar skriva igen. Det är engelskaprov och jag försöker stänga ute allt och alla och koncentrera mig på att översätta de svenska orden till engelska. Provet rättas där och då på plats och jag har bara ett fel. På lunchrasten i matsalen blandas matoset med myllret av ansikten, svett från tonårskroppar , skramlande tallrikar och bestick och skrapande stolar. Någon tappar en tallrik på golvet och hela matsalen applåderar.

Ingen energi kvar

Nästa dag är jag hemma från skolan. Jag säger till mamma och pappa att jag känner mig sjuk. Men jag är inte sjuk. Är varken förkyld, har feber, ont i halsen eller har maginfluensa. Men jag kan inte gå till skolan. Jag orkar inte. Det finns ingen energi kvar. Jag är hemma några dagar och sedan orkar jag gå till skolan igen. Jag minns det där väldigt tydligt. Det var som om all min energi tog slut, både fysiskt och psykiskt, och jag orkade helt enkelt inte. Bokstavligen. Det gick inte. Antingen var jag hemma och sa till mina föräldrar att jag kände mig sjuk, eller så skolkade jag från vissa lektioner och bara drev omkring för mig själv. Tröttheten var så fysisk och det kändes som att lyfta pennan och skriva något var som att bestiga ett berg. Som om pennan plötsligt vägde ett ton och ansträngningen att forma bokstäver eller siffror var likställt med att springa ett marathon.

Duktig i skolan men ojämn

På utvecklingssamtalen på högstadiet säger lärarna precis som de sa i grundskolan, att jag är mycket duktig i skolan, men ojämn. Jag fortsätter att periodvis prestera på topp för att i perioder inte orka något och vara hemma och låtsas vara sjuk eller skolka. Trots det får jag höga betyg eftersom lärarna ser vad jag kan när jag har mina bra perioder. De säger; “Du kan när du vill.” Som om det är ett val för mig att vara ojämn. Som om jag medvetet presterar på topp för att sedan skita i det. Det var inte så. Men till och med jag började tänka så om mig själv och där formades förmodligen något som jag än i dag bär med mig; att jag borde orka och kunna bara jag vill. En inställning som kan vara väldigt bra att ha, men som för mig har resulterat i utmattningsdepression efter utmattningsdepression eftersom jag hela tiden pressat mig själv och tänkt att jag bara är lat och att jag kan om jag vill. Mer korrekt hade varit: Jag kan om jag får rätt förutsättningar och om jag inte är utmattad. Vad jag och ingen annan förstår där och då och som jag inte ska komma att förstå förrän jag fått min autismdiagnos i vuxen ålder, är att jag förmodligen vid upprepade tillfällen upplevde vad som kallas för Autistic Burnout. Jag hittar inget bra ord på svenska och använder därför det engelska uttrycket.

Autistic Burnout

Autistic Burnout innebär en intensiv fysisk, psykisk eller känslomässig utmattning som många autister upplever då och då. För de flesta av oss autister uppstår det här tillståndet efter att ha tillbringat för mycket tid i en miljö som inte är anpassad för oss, det vill säga i en värld utformad av och för neurotypiska personer, det vill säga personer utan autism. När stressen och kraven blir så höga att vi inte längre klarar av att använda våra strategier för att anpassa oss kan vi drabbas av Autistic Burnout. Eller enklare uttryck; när autistens bägare för intryck av olika slag är full går det inte längre. För mig innebar det att alla sensoriska intryck som jag dagligen tog in eftersom jag saknade filter, syn, doft, hörsel, känsel både hemma och i skolan helt enkelt blev för mycket. Varken min hemmiljö eller skolmiljö var anpassad för min autistiska hjärna men eftersom varken jag eller någon annan visste att jag var autistisk såg man det som att jag var bångstyrig, tjurig och konstig, eftersom jag ju bevisligen kunde prestera “när jag ville” som lärarna sa.

Ojämnheten följde med in i vuxen och arbetslivet

De här perioderna av extrem mental, fysisk och känslomässig utmattning har följt mig i hela mitt liv. I arbetslivet tog det sig uttryck att jag ofta till en början presterade väldigt bra på alla mina jobb, för att efter ett tag trilla ner i dessa trötthetshål titt som tätt vilket inte sällan resulterade i att jag helt enkelt sa upp mig från mina jobb eftersom min slutsats var att jobbet helt enkelt inte passade mig. Och det gjorde de kanske inte heller, åtminstone inte utan anpassning. Förskolelärare, kriminalvårdare, telefonförsäljare, butiksbiträde, turistinformatör, restaurangbiträde, aupair, eller undersköterska med alla de sociala interaktioner och stimuli som dessa yrken innebar och som jag inte kunde sortera, gjorde att mina sinnen ständigt översvämmades. För att klara av att ständigt befinna mig bland människor maskerade jag vilket tog mängder energi. Det vill säga jag visste ju inget annat än att försöka anstränga mig för att socialisera mig och orka med all mänsklig interaktion. Jag trodde att alla hade lika jobbigt som jag med att ta mig igenom en dag tillsammans med andra människor, och alla ljud, ljus, dofter osv.

Jobbiga situationer och utmattningsdepression

Ett resultat av den här ojämnheten är att jag försatte mig i väldigt jobbiga situationer titt som tätt eftersom jag från en dag till en annan plötsligt stod utan jobb för att jag i en period av Autistic Burnout helt enkelt sagt upp mig från mitt jobb eftersom jag tänkte att det nog var jobbet i sig som inte funkade för mig, vilket jag ju såklart också hade rätt i, men som inte var kärnan i problemet. När jag hade kravlat mig upp ur det där hålet som jag numer förstår var Autistic Burnot, fick jag ta nya tag och hitta ett nytt jobb. Och så fortsatte det. Under de år jag var fast anställd i kommunen som undersköterska under över tio års tid navigerade jag genom att ha ett högt antal sjukdagar som sedemera utvecklades till perioder av sjukskrivning för utmattningsdepression. De korta perioder av återhämtning då jag upplevde Autistic Burnout som jag fick innan jag åter pressade mig in i en miljö som inte fungerade för mig var naturligtvis inte tillräckligt och utmattningsdepressionerna avlöste varandra under de dryga tolv år jag arbetade som undersköterska tills en psykolog på en vårdcentral äntligen såg mig och förelsog en npf-utredning.

Autistic Burnout, depression och utmattningssyndrom

Autistic Burnout och depression och eller utmattningssyndrom existerar ofta samtidigt hos autister och det ena utesluter inte det andra. Men medan Autistic Burnout mer är en tillfällig och enligt min erfarenhet mer kortvarig respons på en överväldigande miljö och som autisten kan navigera kring genom några några dagars/veckors återhämtning, är depression eller utmattningsdepression av mer allvarlig och långvarig art och som man kan behöva medicin och terapi för att komma till rätta med. Länge trodde jag, eftersom jag har ett långdraget utmattningssyndrom, som i mina papper från företagshälsovården beskrivs som kroniskt, att de här svackorna jag upplevde och fortfarande upplever emellanåt var bakslag i min utmattning. Tills jag läste om Autistic Burnout och insåg att jag har haft dessa dippar i hela mitt liv. Jag kan nu bättre särskilja vad som är vad även om tillstånden som sagt påminner om varandra och inte sällan förekommer “bredvid” varandra.

Autistic Burnout för mig

Världen är anpassad efter neurotypiska. Hur mycket jag än försöker att anpassa för min egen del kan jag inte alltid komma i från att jag blir utsatt för diverse stimuli i olika miljöer som ibland gör att det blir för mycket för min hjärna och resultatet blir då emellanåt Autistic Burnout. Eftersom jag sedan flera år tillbaka också som ett resultat av att ha kämpat på och utsatt min hjärna för extremt mycket stress och press i tron om att jag var neurotypisk, lider jag tyvärr också av utmattningssyndrom och recividerande depressioner. Det gör att det ibland kan vara lite svårt att veta vad som är vad, och ibland går de olika tillstånden in i varandra. Men i min värld är Autistic Burnout av mer kortvarig art. Den kommer plötsligt och inte alltid direkt efter att det att jag blivit överbelastad, utan ibland med några dagars fördröjning. Innan jag lärde mig att det är så tyckte jag att dessa dippar kom från ingenstans och jag kunde inte se mönstret. Jag har ibland fortfarande lite svårt med det men tycker att jag blir bättre och bättre på att kunna blicka bakåt och oftast förstår jag då varför jag upplever en dipp när jag gör det. Jag har en syster som hjälper mig att förstå den samlade bilden, något som jag som autist har lite svårare för och i stället är väldigt mycket i nuet på gott och ont. Hon hjälper mig ofta med att förstå omständigheterna till varför jag just den här gången hamnat i en dipp, men också att acceptera att just nu är det såhär och då är det vila och noll krav som gäller tills det vänder.

Återhämtning och acceptans

När jag hamnar i Autistic Burnout är det bara vila och återhämtning som hjälper. Att helt och hållet släppa på stress, press och krav. Då är jag ofta mig själv på några dagar igen om jag inte pressar på och försöker trots att jag inte orkar. Ofta blir ännu mer ljudkänslig än i vanliga fall när jag befinner mig i Autistic Burnout och jag behöver då skärma av med inte sällan både öronproppar och brusreducerande hörlurar. Jag orkar inte prata i telefon eller träffa någon och under dessa dagar tillåter jag hemmet att förfalla, åtminstone släpper jag på det som inte är absolut nödvändigt. Jag vilar eller sover och lagar inte mat utan köper hämtmat eller om jag orkar färdigmat i affären. Ett bra tips är att ha förberett för sådana här tillfällen genom att bunkra upp med mat i ett speciellt fack i frysen. En viktig sak för mig som jag fortfarande jobbar med är hur jag tänker om mig själv dessa dagar. Länge har jag slagit på mig själv verbalt och tänkt “jaha, nu är jag här igen” “jag klarar ju ingenting” osv. För faktum är att trots att jag har fått en diagnos och på ett intellektuellt plan förstår varför det blir så här för mig då och då så har jag känslomässigt svårt att acceptera det. Jag försöker ständigt kalkylera mitt liv och försöker att bromsa och begränsa vissa saker för att inte hamna i dessa perioder, men det är svårt. Någonstans landar jag mer och mer i att det kanske får vara så. Någon form av acceptans.

Allmänna tecken på Autistic Burnout

  • Förlust av kognitiv och exekutiv funktion, minnessvårigheter och svårare än vanligt att kommunicera
  • Ökad känslighet för sensoriska intryck så som ljud, känsel, smak, lukt och synintryck
  • Känslig för krav och måsten
  • Irritation och håglöshet
  • Svårare än vanligt för förändringar av olika slag
  • Svårare än vanligt för social kontakt
  • Utmattning, såväl fysisk som psykisk
  • Ökad förekomst av meltdowns och eller shutdowns

Förebygga Autistic Burnout

Det bästa sättet för min del att förebygga Autistic Burnout har varit och är självkännedom och ökad kunskap om vad autism innebär och hur det påverkar mig. Det har tagit tid att förstå och acceptera och jag lär mig fortfarande. Övriga sätt att förebygga Autistic Burnout kan vara:

Gillar du inlägget?

Hjälp mig gärna att sprida kunskap om autism genom att dela med dig av inlägget på sociala medier. Vill du stödja mig i mitt jobb med att öka kunskapen och acceptansen för autism och bjuda mig på en kaffe? Klicka här i så fall –> ko-fi.com/annapettersson

Tack för att du läser!

Publicerad den 6 kommentarer

Högfungerande autist förvarar fisk på uteplats

Autistisk och högungerande

Det här inlägget berör både fisk och ironi, men det övergripande temat är ordet “högfungerande” i förhållande till autism. När jag fick min autismdiagnos i vuxen ålder var jag först tveksam till diagnosen. Det var min psykolog på vårdcentralen, där jag gick i terapi i samband med ännu en utmattning, som föreslog en utredning inom npf-området. En utredning som sedemera visade att jag, utan tvekan, är autistisk.Men högfungerande.

Aspergers syndrom, atypisk autism och autismspektrum

I mina diagnospapper står det att jag har Aspergers syndrom, trots att den underdiagnosen sedan 2013 inte längre tillämpas och ej används i DSM-5. Numer befinner man sig på ett spektrum. Ett autismspektrum som har tre svårighetsgraderingar.

1. Kräver stöd.

2. Kräver omfattande stöd.

3. Kräver mycket omfattande stöd.

Anledningen till att man tagit bort underdiagnoser så som Aspergers syndrom eller atypisk autism beror bland annat på att det inte finns något vetenskapligt stöd för att dela upp funktionsnedsättningen eftersom man inte har kunnat hitta några kvalitativa skillnader i funktionsnedsättningen. Det vill säga; det är samma funktionsnedsättning hos alla med autism, det som skiljer är svårighetsgrader av liknande problematik. 

Diagnoskriterier för autism

Mer information om vad de här svårigheterna består i och hur de diagnostiseras finner du nedan.

https://www.autism.se/om-autism/autism/diagnos-hur-stalls-det/diagnosmanualer-och-kriterier/

Högfungerande autism

Jaha. Tack så mycket då. Autistisk men högfungerande. Då vet jag. Ja, det var så det presenterades för mig. Att jag var en högfungerande autist.Kanske hör ni ibland ordet högfungerande i samband med autism? Inte sällan presenterar sig autister själva som högfungerande för att beskriva sin autism. Så har även jag gjort tills helt nyligen då jag började fundera på vad ordet högfungerande egentligen innebär och vad det är hos mig som är högfungerande.

Skarp intelligens och lingvistisk kompetens maskerar autistens svårigheter

Efter en googling på högfungerande autism hittar jag bland annat den här beskrivningen på webbplatsen Utforska sinnet:

“Vissa personer diagnostiseras med högfungerande autism. Deras skarpa intelligens och lingvistiska kompetens maskerar ofta andra begränsningar, som brist på socialitet och känslomässiga problem”

Trots att den som formulerat texten uppbenbarligen inte har koll på att det inte finns någon diagnos som heter högfungerande autism, sammanfattar ovanstående beskrivning ändå väldigt bra de förklaringar jag själv har fått i vården kring varför min autism inte upptäckts tidigare.Min intelligens och min språkliga förmåga har dolt mina svårigheter.Man lägger förklaringen till varför min autism inte upptäckts på mig som individ, med lite inbakat smicker.

Låg kunskapsnivå om autism inom vården

Jag kan snarare tycka att det är vården som inte har haft kompetens nog att skrapa lite under den där högpresterande ytan. Tecknen finns där överallt. Jag skulle vilja påstå att kunskapen om hur autism kan yttra sig, och speciellt för kvinnor, är för dålig helt enkelt. Ett exempel på det är när jag genomgick min andra utredning som screenade för i princip alla diagnoser som finns i DSM-V och man inte hittade någon lämplig diagnos för mig och pysikiatrikern ringde upp mig för att meddela det och i samma samtal sa; ja det enda som återstår är ju en npf-utredning, men jag tror inte att det är aktuellt med tanke på att du har en universitetsexamen. Det är alltså inte en allmänläkare som uttalar sig så här, utan en psykiatriker.Om inte ens en psykiatriker har större kunskap om autism än så finns det stora kunskapshål inom vården.

Högfungerande beteende maskerar autistens svårigheter

Mitt så kallade högfungerande sätt har gjort att jag maskerat mina svårigheter i ett försök att passa in. Inte så att jag har förstått att jag är autistisk och gjort något för att döllja det. Nej, utan som i att jag aldrig har förstått att inte alla kämpar med att inte ha energi kvar efter arbetsdagen. Att inte alla är utmattade hela tiden så till den grad att de får panik när de kommer hem efter arbetet och inser att de dagen innan plockat fram en hel laxsida ur frysen som nu ligger på diskbänken och håller på att falla i sär i sommarvärmen och fyller hela lägenheten med en outhärdlig odör. Att inte alla känner att de där och då verkligen inte under några omständigheter har någon som helst energi kvar att stoppa laxen i en soppåse och gå ut till soptunnan som ligger femtio meter utanför lägenheten och slänga fisken, utan i stället öppnar balkongdörren och lägger laxen på uteplatsen för att samla energi för att kanske lite senare orka gå bort med den till soporna.

Högfungerande student med lax på uteplats och obetalda hyror

I den här laxperioden var jag så “högfungerande” att jag för att slippa ta några beslut eller behöva tänka, eller utsätta mig för några som helst fler intryck än vad jag redan utsattes för, bodde i en tvåa utan möbler. Allt jag hade var en madrass på golvet och alla mina böcker i höga staplar på golvet. Minimalism tänkte jag då, det är ju bra, och till och med lite inne. Men sanningen, så här i efterhand, var att jag inte hade någon energi att styra upp ett möblemang. All min energi gick åt till att försöka vara en person som orkade gå till jobbet. Ett jobb som bestod av en heltidsanställning i en skivaffär.Vid flera tillfällen glömde jag bort att betala hyra för den lägenheten jag hyrde i andra hand och fick påringning och brev från personen jag hyrde av och skämdes enormt mycket för att jag försatt henne i en situation där hon fick kravbrev från hyresbolaget.Samma vår hade jag avslutat både en sociologi och en juridikkurs med höga betyg på universitetet.Högst sannolikt var jag bara lat och slarvig som förvarade en lax på uteplatsen i flera dagar innan lukten fick mig att slutligen fick mig att slänga den i soporna, inte hade några möbler och glömde betala hyran.

Högfungerande, utmattad och deprimerad

Den där ojämnheten som ställer till det. Som gör att man slår på sig själv för att det ju inte är rimligt. Hur kan det vara så lätt att förstå komplicerade texter och skriva tentor med höga betyg samtidigt som man inte klarar av att gå och slänga en lax i soptunnan?Det här så kallade “högfungerandet” har fått mig att banka skallen i väggen så många gånger. Det har fått mig att trots att jag är så trött att jag vill kräkas, resa mig upp och fortsätta med en tillvaro som så uppenbart inte fungerar.Mitt så kallade “högfungerande” har lett mig in i en nedåtgående spiral bestående av otaliga depressioner och utmattningar.

Intellektuellt högfungerande men fundamentalt fel som person

Var jag högfungerande när jag rent kunskapsmässigt hade lätt för mig i grundskolan men där samtliga tjejer i klasserna 5-6 på samma skola hävdade att det var något med mig som gjorde att de inte ville vara med mig? Något som de en kväll i en gillestuga i det lilla samhälle jag bodde, i ett försök av två äldre tjejer i det stall jag på den tiden red i, att bena ut vad det egentligen berodde på att jag blev mobbad. En och en fick tjejerna i klass 5-6 berätta vad det var jag hade sagt eller gjort som fått dem att ta avstånd från mig.Jag minns inte de olika anledningarna, mer än att de var vaga och hade mer att göra med något odefinierbart hos mig som person, snarare än något jag hade sagt eller gjort.Det jag minns starkast från den kvällen är hur jag står utanför huset i vars gillestuga jag nyss befunnit mig och där jag lämnat kvar de andra för att ensam gå hem i en råkall novemberkväll där utandningsluften snirklade sig bort över sjön, är insikten om att det är något fundamentalt fel med mig som person och att jag behöver dölja det. Jag vet inte vad det är som är fel, eller hur det ska gå till för att dölja det, men jag vet att jag måste om någon ska tycka om mig. 

Mer och bättre kunskap om autism

Jag skriver inte det här för att du som läsare ska tycka synd om mig, utan för att jag vill berätta om hur det var för mig. Jag var tio år när händelsen i gillestugan ägde rum. Jag tänker på hur många barn som i samma stund som jag skriver det här nu kanske genomgår liknande upplevelser. Förstår och känner att något är annorlunda med dem, och i samma stund som de förstår och känner det, också bestämmer sig för att stoppa det där annorlunda i ett litet skrin, låsa skrinet och kasta bort nyckel i tron om att det är enda alternativet för att bli omtyckt.Kunskapen om autism behöver bli bättre och framförallt mer nyanserad.Det hade räckt att en enda person hade sett mig och hur jag kämpade bakom den där fasaden av maskering och högpresterande. En person med kunskap om hur autism kan yttra sig när det inte alltid är uppenbart och maskeras av så kallat “högfungerande”.

En enda person

Jag har fått frågan om det går bra att dela mina inlägg på olika plattformar i sociala medier och svaret är; Ja, gärna!Om jag med mina texter om mina erfarenheter skulle kunna bidra med att bara en enda person får upp ögonen för hur autism kan se ut skulle det kännas otroligt meningsfullt.Det hade räckt med att EN person såg mig. Nu blev det inte så för mig när jag gick i skolan. Men trettio år senare och x antal vårdkontakter senare var det en psykolog på en vårdcentral som såg mig och hur jag kämpade, som kände igen och hade kunskap om hur autism kan yttra sig hos kvinnor. Henne är jag för evigt tacksam.

Gillar du inlägget? Likea eller skriv gärna en liten kommentar. På så vis vet jag att jag ska skriva fler liknande inlägg. Dela gärna inlägget i dina sociala medier och hjälp mig att sprida kunskap om hur autism kan se ut 💚

Följ gärna bloggen på facebook för uppdateringar om nya blogginlägg. https://www.facebook.com/omaskerad