Publicerad den Lämna en kommentar

Autism- what am I feeling?

I often feel overwhelmed by emotions in different situations since I tend to feel very intense about things. Inside of me a fire is raging.I either freeze in paralysis or lash out in frustration, just wanting to get rid of the strong emotions.

By reacting this way it’s very difficult for me to express how I feel and to act adequately in these situations. This often results in me being seen as either emotionless or a psycho who can’t control my emotions.

Recently I learned about Alexithymia. A condition common with autism, characterized by difficulty recognizing, and putting into words, one’s feelings. But also difficulty distinguishing between different emotions and bodily signals, such as pain.

Yesterday my parents dog injured a claw, causing strong emotions for me. My parents took the situation with the injured claw very calmly. That didn’t help me, since I interpreted their calm as ignorance. My emotional response was so strong I lashed out at them in pure frustration and started to argue with them at the same time as I called the vet, trying to take control over the situation.

Having difficulties identifying and understanding both my own and others emotions and intentions, make situations like this very complicated for me. Misunderstandings often occur.

I often need to explain myself and take responsibility for how I handled situations once my brain has caught up and got the whole picture. I often feel very ashamed over my reactions.All this processing makes me exhausted. Sometimes I don’t understand why I’m so tired, but then I look back a few days and realize I dealt with emotional storms like these and their aftermaths.

Now that I know why situations like this is hard for me, I can try to prevent and use coping strategies. That doesn’t mean I always succeed. But I don’t hate myself as much anymore when situations like this arise. Being able to explain to people why it’s happening takes away some of the guilt and feelings of failure emotionally.By knowing this I can also ask people for help. I can ask for clarity and for patience with me in these situations.

Do you want to see what other autistic people have to say about the subject, see here where I first posted this text —>https://www.instagram.com/p/CjNGaZxsMfv/

Thank you for reading.

Publicerad den Lämna en kommentar

Wellmeaning neurotypicals

Sometimes people say things, meaning well, but the result is not exactly that. I want to illustrate that with this reel. Of course I don ‘t really think neurotypicals are stupid, it ‘s just a bit fun to make a statement like this. Watch it here —> https://www.instagram.com/reel/CjFmkd7DWXl/?utm_source=ig_web_copy_link

Publicerad den Lämna en kommentar

Overcoming autism?

After I received my autism diagnosis, people often look at me with a mixture of pity and encouragement. “Think of how much you have succeeded with in your life despite of your autism”.As if autism is something to overcome or fight against.

It’s rare to hear someone say; “What a shame it wasn’t discovered sooner so you wouldn’t have had to struggle so much and become depressed and burned out for so many years. Shame on such an ignorant healthcare system.”

Often when autistic people get highlighted because they achieved something great, it’s emphasized they succeeded DESPITE their autism. That they fought against something and overcame it. People love success stories. I do to. It’s only that I don’t see my autism as something to overcome. Autism isn’t some evil devil to fight against.

What needs to be fought against is society’s ignorance and preconceived notions about autism. These cause people like me to mask my autism and spend my whole life fighting against a society that doesn’t tolerate difference.

Note this; I haven’t fought against my autism. I have fought against a society that refuses to let people like me in unless I simultaneously mask some or all of my autistic traits. And if I necessarily have to be autistic, then I have to be extraordinary in some way to take a place. But then again if I do, it’s not thanks to my autism, but despite of it.

To see autism as something to overcome is nothing more than pure ableism.

I have the right to be Anna. Who is autistic. But who is above all a human being. Who has difficulty with some things, and easier with others. Who is a human before my performance. I shouldn’t have to overcome my autism or perform more than anyone else. It is society that needs to perform more. Be more inclusive, for everyone.

Do you want to see what other autistic people have to say about this then click here to where I first published this text https://www.instagram.com/p/CjFWRfFMvTZ/

Thank you for reading.

Publicerad den Lämna en kommentar

Autistic Burnout

The jeans and the patch in the t-shirt itch. Hair feels electric. My whole being feels like a great itchy discomfort. The humming noise of the bus threatens to burst my eardrums. The air is so stuffy. All scents seem amplified. Damp wool, breaths, rubber, perfume. A wall that pushes me into a corner.

The memory of Friday’s disco goes on endless repeat in my head. The guy I’m in love with who chose another girl and tap danced right in front of my eyes. The lump in the throat. A funny feeling of having been cheated without understanding how and why. The music that rang in the ears and everyone talking around. The body that screamed escape but was forced to stay. How I pretended to be interested in terms like mini, midi and long skirt.

The memory is mixed with all the impressions from this morning. My family’s sounds and smells they give off just by existing. Sounds of sticky feet against plastic mats. Scent of eggs, hairspray and dads aftershave. The heat steam from a curling iron. I hate the feeling inside me, just wanting them all to disappear and leave me alone and in peace.

Once at school, I am greeted by a sea of ​​stares. They feel like laser beams. I have no shield. Even though it should be impossible, since there are so many voices, I still make out nuances, whispers, giggles. It’s like I have an extremely sharp camera in my head that insists on documenting every detail even though all I want to do is curl up in a little ball and scream. (Although that, to be honest, is an after-the-fact construction by the adult who writes this text.) Now and then I can’t think like that, I’m busy with all the impressions.

“You have a real Colgate smile”, Grandma says, “that will get you far.” So I smile. The body tenses like a shield. In the classroom; clearing of throats, sneezing, chairs being moved and people coughing and breathing loudly. Pencils scrape, erasers squeak. I look around. Don’t understand why no one reacts. All sounds are amplified. As if someone turned up the volume.

It’s an English test. I steel myself. Biting my cheek and doing my best to shut out all sounds. Squinting through bright fluorescent lights that make the eyes water and translate the Swedish words into English. The test is corrected there and then on the spot and I I score 100%.

The next day I can’t get out of bed. I feel sick. But I’m not sick. Not physically. No fever. No sore throat. It’s inside me. Like a chafing and an endless fatigue that makes me barely able to move. I just know that if everything doesn’t just go black and quiet soon, something inside is going to explode.

What I don’t understand then, is that everything already had exploded. Several times. All the time. That the explosion was inside me. An implosion. That the fatigue I experienced was a result of everything being too much for too long. That all impressions, demands and my constant attempt to fit in had itś price. That Colgate smile, as grandma called it, together with the unbroken facade made me periodically end up in autistic burnout not understanding why. No one understood. Since no one knew I was autistic.

But that’s how it is. When things are too much for too long, it doesn’t work anymore. Thatś the case for all people, autistic or allistic. But for autistic people, just existing in a neurotypical world is too much to begin with. Itś like you start off with minus fifty points in a game where everyone else starts at zero. Then add the extra layer of navigating and trying to perform with everyday life as well and you get the perfect formula for a burnout.

If you want to hear other autistics experiences of this you find it here where I first posted this text https://www.instagram.com/p/CiW8XH1M6J8/

Thank you for reading.

Publicerad den Lämna en kommentar

You dont ‘t look autistic

Is often one of the first things someone says when I tell them I’m autistic. Surprising and annoying often said with a positive undertone. As if it were a compliment.

I’m used to similar comments. When I first fell in love with a girl when I was eighteen, people often said “But you don’t look gay”. And that undertone of something positive in that statement. As if I could at least take comfort in the fact that I didn’t look gay .

All people use stereotypes to some extent to navigate. It is easier for the brain if certain things can be placed in compartments. Farmers are one way, hipsters another etc. When we do that, prejudices are also automatically formed. There is nothing strange about it. We all have prejudices. For a hipster, it may not do much to stand for certain features because they are not a vulnerable group. On the contrary, they represent high status in society.

This is not the case for autistics or LGBTQ+ people. It is still negative in the eyes of many to belong to any of these groups, not to mention being both autistic and LGBTQ+. When you say “you don’t look autistic or gay” with that underlying positive tone you’re not only undermining who I am. You also make me understand that it is something negative.Maybe you think you’re comforting me, making me feel included. But the result is the opposite. Why wouldn’t I want to look autistic or gay? Like it’s something bad?I

f you’re going to necessarily conflate my appearance with being autistic or queer, then say “congratulations, you really do look autistic/queer”. Like that’s a good thing. Like that’s the best thing in the world. Because it is . For me. Because that’s who I am.

If you want to hear what other autistics have to say about this, you find a lot of comments about that here where I first posted this text https://www.instagram.com/p/CirqyvJsMfe/

Thank you for reading.

Publicerad den Lämna en kommentar

Autism and friendship

Friendship doesn ‘t always come the way society or norms want it to be. I made a video about that. I hope you like it.

https://www.instagram.com/reel/Ci-20Quj3yQ/?utm_source=ig_web_copy_link

Publicerad den 2 kommentarer

Hur jag fick min autismdiagnos

IF YOU WANT TO READ THIS IN ENGLISH YOU FIND IT HERE https://www.instagram.com/p/Chy6zsMst2L/

Ett halvt liv med depresion och utbrändhet

Det var min psykolog som föreslog att jag kunde ha en neuropsykiatrisk diagnos. Hon var KBT-psykolog och jag gick i terapi för svår utbrändhet och depression. På den tiden jobbade jag inom vården och kämpade för att orka jobba de 50 % jag hade kommit ner till från mina 100 %  tjänst på grund av utbrändhet. Jag hade min första svåra utbrändhet och depression när jag var 25. Sedan dess har jag träffat många psykologer, terapeuter, läkare och psykiatriker. Ingen förstod varför jag alltid hamnade  i en ny depression eller utbrändhet. Min ångest blev bara värre och även om både medicinering och att gå till psykolog hjälpte till en viss nivå så förhindrade det aldrig återfallen.Jag har alltid ställt höga krav på mig själv och alltid strävat efter att bli bättre i allt. Jag har jobbat så hårt med mig själv genom åren. Provat allt från dieter till olika terapier, motionsformer olika former av medicinering, terapier etc. Jag har lärt mig mycket. Men hur mycket jag än lärde mig blev jag ändå alltid deprimerad och utbränd. När psykologen föreslog en utredning för autism och ADHD var jag så allvarligt deprimerad och utbränd att jag inte hade någon energi kvar att leva. Jag hade gett upp. Jag hade gått i KBT-terapi tidigare och alltid gjort de uppgifter jag fick i terapin. Men den här gången var jag bara tom. Jag hade ingen energi och jag minns att jag tänkte. “Om det här är vad mitt liv ska bestå av orkar jag inte längre. Genom åren hade jag gått igenom två utredningar som screenade för allt inom DSM förutom neuropsykiatriska störningar (eftersom jag gått på universitetet och fått höga betyg sa psykiatern som höll i den senaste utredningen att det inte var speciellt troligt och ingen sådan undersökning gjordes) utan resultat. Jag var nog bara en väldigt känslig person och sårbar för depression och ångest.Men nu tyckte alltså psykolog en jag gick hos att jag visade tecken på npf. Eftersom jag varit sjuk i många år prioriterades min utredning och jag behövde inte stå i kö. Jag var då 40 år och hade varit sjuk till och från nästan tjugo år. Långsamt under processen började jag titta under min mask. Jag kom ihåg saker från min barndom som har varit gömda under den masken. När psykiatrikern som ansvarade för utredningen sa att det inte rådde några tvivel om att jag var autistisk frös jag till is.  Jag minns att jag bara inte kunde hantera alla känslor som kom med vetskapen om att jag gått i ett halvt liv med autism utan att någon någonsin lyft möjligheten.

Autismdiagnos- nytt sätt att leva

Det visade sig att min kamp för att bli bättre, göra bättre och prestera bättre genom mitt liv faktiskt hade gjort saker värre för mig. Det var så konstigt att inse eftersom jag hela mitt liv  trott att jag aldrig gjorde tillräckligt, att jag var lat och att alla andra försökte och gjorde så mycket bättre. Nu sa ett helt expertteam på autism att jag var tvungen att sänka förväntningarna på mig själv och att jag hade en funktionsnedsättning som gjorde att jag hade mycket mindre energi till att börja med och behövde mycket vila och att göra saker annorlunda för att spara energi.Föreställ dig att gå genom livet och tro att du är någon du inte är. Det kan låta dramatiskt, men det är så det är. Från tidig ålder har jag stoppat undan mitt autistiska jag och försökt vara som alla andra. Jag har gått  genom livet och dolt mina preferenser och behov, försökt vara som alla andra tills jag faktiskt inte hade någon aning om att det var vad jag gjorde. Och genom att göra så förlorade jag mig själv.Och där var jag. 40 år gammal. Hela min identitet uppbyggd på att försöka fungera som alla andra. Nu sa de att jag måste leva livet mer enligt mina villkor. En lång tid efter diagnosen var jag i chock. Sen arg. Ledsen. Små glimtar av någon jag brukade vara som liten visade sig då och då. Men för det mesta fanns det ingenting där. När jag sakta började leta bakom år av maskering fanns ingen där inunder till att börja med. Jag kände mig bara tom. Det tog mig några år att gå igenom dessa känslor och jag kämpar fortfarande med vem jag är. Jag har levt hela mitt liv som den maskerade versionen av mig själv. Att långsamt dra av masken och minnas det lilla barnet bako är smärtsamt och förvirrande.

Hur fick du din autismdiagnos?

Skriv gärna en kommentar och berätta hur det var för dig. Tack för att du läser.  

Publicerad den 1 kommentar

Autism – my life on stage

If you want to read this in english, visit my page on Instagram; https://www.instagram.com/p/Cg_lXkgsUqN/

Inte kunde väl jag- kamelonten ha autism?

När min psykolog sa att hon såg tecken som kunde tyda på autism skrattade jag. Jag kände inte igen mig i den stereotypa bilden av en autistisk person som har svårt med socialt umgänge. Jag? Knappast. Placera mig i vilken grupp människor som helst och jag anpassar mig som en kameleont var vad jag trodde på den tiden eftersom det var en färdighet jag brukade ha i många år tills jag blev utmattad och deprimerad och inte längre orkade. Jag trodde att det bara var en tidsfråga innan jag återigen skulle bli mitt gamla jag igen, kamelonen. Där och då insåg jag ännu inte att jag metaforiskt precis satt med en nyckel i handen. Lyckligtvis förstod min psykolog det.

Mästarinna på att spegla andra människor

Jag har alltid kommit överens med alla människor och kunde lätt umgås i olika grupper och anpassa mig till olika sociala omständigheter på ett kick. Jag har aldrig tillhört någon speciell grupp och alltid rört mig genom olika sociala tillhörigheter. Ena dagen öl på en lesbisk bar och politiska samtal med folk på vänsterkanten, och nästa dag förfest med förnäma borgerliga människor. Jag hade inga fördomar och flöt omkring i olika sociala sammanhang som att en artist gick från en scen till en annan. En mästarinna på att spegla andra människor.

Mängder av yrken och flertalet studier men aldrig vetat vad jag velat

I skolan, i fotbollslaget, som reseledare, förskollärare, kriminalvårdare, undersköterska, säljare, servitris, hälsocoach, informatör. Studier inom turism, miljöfrågor, folkhälsa, media, juridik; you name it. Genom åren har jag haft så många yrken att det är svårt att räkna upp alla. Fast jag har aldrig vetat vad jag vill jobba med, eller “vad jag vill göra med mitt liv”. Men jag har alltid, oavsett vilken “scen” jag varit på, vetat hur jag ska spela min roll. Jag har varit gäst på så många områden i livet. En besökare som presterar bra ett tag, för att sedan ta mig vidare till en annan scen. Som en fjäril. Men till skillnad från fjärilen som suger nektar och energi från blommorna, rann energin ur mig i samma takt som jag fladdrade från scen till scen tills min energi, jag likt fjärilens korta livstid, ebbade ut och dog.

Energin tog slut

Jag stannade sällan om någonsin upp och frågade vart jag skulle eller vad jag ville. Alldeles för upptagen med att navigera och passa in. Stannade aldrig länge på samma ställe. Jag trodde att det handlade om jag var uttråkad. Kanske sant till viss del. Men jag vet nu att en stor del av min flyktighet var att jag bara kunde spela en viss roll en liten stund. Sedan var jag tvungen att ta mig vidare ftersom orken tog slut. Jag fortsatte så här tills min energy örjade svikta vid tjugofem års ålder när jag inte längre kunde hålla det höga tempot. Jag kraschade för första gången. Efter det skulle jag ändå fortsätta att uppträda, om än på färre scener och sammanhang i flera år till. Tills jag sakta bleknade ännu mer och inget fanns kvar av mig. Då hade jag inte längre energin att spela någon roll alls. Jag var ett spöke som försökte ta mig igenom vardagen. Jag ville ingenting och orkade ingenting.

Återvände till alla scener i minnet efter autismdiagnosen

Psykologens misstanke om autism resulterade i utredning och under flera år befann jag mig igen på alla dessa scener efter att ha fått min diagnos. Till minnet av alla olika roller jag hade spelat. Den här gången naken. Utan mask och med insikten att de roller jag tagit hade dolt vem jag verkligen var. Det är förstås inte helt sant. Visst hade det funnits glimtar av mig och vem jag är här och där. Men aldrig särskilt länge. Omedvetet har jag alltid klivit in på nästa scen, och nästa, och nästa. Jag visste inget annat sätt.

Identitetskris

Nu. Några år efter diagnos och någon form av identitetskris bakom mig presterar jag inte på samma sätt längre. Inte bara för att jag fick reda på att jag är autist. Även om jag skulle vilja så orkar jag inte längre. Det som började i mellanstadiet med att jag insåg att det var något med mig som inte var okej och som behövde täckas över, något som sedan dess har validerats och förstärkts på olika sätt genom åren och som gjort mig till en kameleont, är nu mer ofta synligt igen.

Där är jag

Det är jag. Personen som gjorde mina kamrater obekväma ibland förr i tiden. Som sa och gjorde konstiga saker. Den som helst spenderade sin tid ensam eller tillsammans med någon annan lustigkurre som gick genom livet med humor och konstiga upptåg och inte brydde sig om vad andra tyckte. En person som ofta saknar energi att le och småprata och därför ibland kan upplevas som oförskämd eller osocial. En person som är direkt, knäpp och kan tyckas ha så mycket energi ena stunden och i nästa stund ingen alls. Som är antingen av eller på. En person som kan leverera punchlines och få dig att skratta utan att inse själv att det jag sa var kul eftersom jag bara var direkt och ärlig eller tolkade något du sa bokstavligt. En person som i ett samtal kanske säger raka saker bara för att jag är nervös eller saknar energi att filtrera vad jag tycker från det jag säger. Det är inte så att jag inte respekterar dig eller vill vara annorlunda än du,. Jag är bara jag.

En liten disclaimer om att vara “direkt”

Med detta sagt vill jag dock säga att jag inte är ett fan av personer som säger sin mening i allt och hävdar att de bara är ärliga. Jag har lärt mig vad man säger och inte säger och har bra koll på sådant och förstår i vilka situationer det inte är läge att vara ärlig. Jag skulle nog till och med drista mig till att säga att alla år av rollspelande har gjort mig extremt diplomatisk. När jag menar att jag är direkt är det ofta mer att jag tolkar saker ordagrannt och min mun hinner ibland före hjärnan med tolkningen. Men som sagt, jag häver inte ur mig så kallade åsikter och kallar dem för ärlighet. Det är bara otrevligt i min mening.

Publicerad den 1 kommentar

Fem tecken på överstimulering

Poster Neurodivergent

Mönster och förändring
Det är inte förrän alldeles nyligen som jag insett att jag väldigt lätt blir överstimulerad. Innan jag fick min diagnos förstod jag inte varför det blev som det blev, men efter att jag fick min diagnos kan jag tydligt se ett mönster i mitt liv där överstimulering resulterade i att jag sa upp mig från jobbet, flyttade från a till b eller gjorde andra drastiska förändringar i mitt liv när jag blivit överstimulerad och trott att det är en förändring som behövs.

Autopilot
Det är min autopilots svar när saker blir för mycket i mitt liv, att accelerera. Först nu förstår jag att det beror på att överstimulering gör min hjärna så stressad att jag är i fight or flight-läge och inte kan tänka klart. Det är svårare för mig att försöka slappna av och göra saker som grundar mig än att köra på även om det förstnämnda är det jag behöver mest.

Fem tecken på att jag är överstimulerad

*Jag blir irriterad, på allt och alla.
*Jag gör saker lite på måfå här och där men får ingenting gjort på riktigt. 
*Jag ångestscrollar på telefonen, bläddrar på instagram helt planlöst eller söker på diverse saker på googel
*Spända käkar, nävar och nacke
*Har svårt att finna glädje och mening i det jag gör

När händer det här?
Det här varierar från dag till dag och från situation till situation. Om jag tillexempel har städat eller gjort mycket i hemmet och sedan även varit social samma dag så har jag tömt mina resurser för den dagen, om jag då inte vilar nästa dag blir jag lätt överstimulerad. Om jag gör lite för mycket några dagar i rad så blir jag ofta tillslut överstimulerad och om jag då inte bryter det utan kör på ändå så resulterar det ofta i autistic burnout.

Varför är det vanligt att autister blir överstimulerade?
Det beror på att autistiska hjärnor är utformade på ett lite annorlunda vis än neurotypikers hjärnor. Det gör att sinnes och känslointryck kan vara svårare att bearbeta. Det i sin tur beror på att autistiska hjärnor saker det filter som neurotypiska hjärnor har. Man kan likna det vid en storm som bara drar in in. Neurotypiker har då en skyddsmur mot den där stormen, medan vindarna får härja fritt hos en autistisk person. Det är då inte så konstigt att en autist blir överstimulerad då och då. Det tar helt enkelt längre tid för en autistisk hjärna att processa både intryck och känslor, och trycker man in för mycket blir det stopp.

Förebygga överstimulering
För min del är rutiner det viktigaste av allt. Men det är också det svåraste eftersom jag har extremt svårt att hålla mig till rutiner. Rutiner gör det mindre sannolikt att jag gör för mycket, och det håller mig på banan. Jag märker också om jag inte orkar hålla mina rutiner att det kanske kan bero på att jag är överstimulerad och behöver bryta det eftersom min hjärna lätt går i spinn annars  och då är överstimulering ett faktum.
Det som fungerar bäst förutom rutiner är att grunda mig. Det finns olika strategier för det och det som jag tillämpar mest är att umgås med min hund, antingen ligga nära och klappa henne, vara ute i skogen med henne, gärna bara sitta på en stubbe och vara och andas, eller yoga och meditationsövningar. Tyngdtäcke fungerar bra för mig att komma ner i kroppen också. 

Autistisk burnout
När jag inte lyckas dra i handbromsen och överstimuleringen går för långt eller har pågått i flera dagar hamnar jag lätt i utmattning. Så kallad autistisk burnout. Då är det inte mycket annat än vila och sova som hjälper mig. Jag jobbar fortfarande på att försöka hantera mitt liv så att jag inte ska hamna där, men än så länge har jag inte lyckats. Tyvärr händer det fortfarande då och då och det viktigaste för mig då är att inte straffa mig själv genom att tänka elaka tankar om mig själv för att jag har hamnat där igen. 

Blir du lätt överstimulerad?
Skriv gärna en kommentar och berätta om hur det är för dig? Och har du några tips för att förebygga eller något som hjäper dig när du väl blivit överstimulerad? Bilden till det här inlägget finns att köpa som poster i webbutiken. Kika gärna  in där om du inte redan har gjort det. https://omaskerad.se/butik/